Jag går hem. Hela tiden önskar jag att Han ska dyka upp, som jag har önskat hela kvällen. För varje steg blir jag mer och mer spänd. Trots att jag vet att han inte Kommer komma.
Strax efter MAX finns det en mörk genväg, som jag såklart går.
Bara för att jag känner en sådan vilja av att han ska dyka upp, blir jag rädd och osäker, mitt ibland alla välkända buskar, bara för att jag vill att han ska dyka upp och rädda mig.
Klocka är inte ens två, men jag darrar som ett asplöv, inte för något utan för att kanske träffa på honom. Han som ska rädda mig.
Hemska tankar slår mig. Tänk om han sett mig ikväll, men inte brytt sig om att bry sig alls. Inte ens orkat säga hej.


Han kallar mig sin duva * * * *


Folk säger att kärleken är bilnd.....